Kuba som land
Kuba är en stat i Västindien med 11,3 miljoner invånare (2006) som förutom huvudön Cuba (110 861 km2 ) består av flera mindre öar. Kuba är indelat i fjorton pr
ovinser och huvudstaden heter Havanna (2,2 miljoner invånare, 2004).
2008-03-13 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=148447
Befolkning och etnografi
Kubas ursprungliga indianbefolkning som vid spanjorernas erövring under början av 1500-talet uppgick till ca 100 000 människor är idag i stort sett utrotad. Ungefär 25 % av befolkningen är svarta, avkomlingar av de slavar som infördes av spanjorerna. Under 1900-talets början pågick en kraftig invandring av vita, framför allt spanjorer och i dag är befolkningen till 70 % vit. Tendensen går mot en ökad rasintegration där blandade äktenskap är vanliga. Rent demografiskt avviker Kuba i många avseenden från andra latinamerikanska stater. Genom familjeplanering och en väl utvecklad sjukvård hålls födelse – och dödstalen låga, befolkningen är ung (35 % under 25 år). Spädbarnsdödligheten är låg (6 per 1000 levande födda) och medellivslängden är 75 år för män och 79 år för kvinnor. Ungefär 76 % av befolkningen bor i städer.
2008-03-13 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=148447
Historik
Columbus landsteg 1492 på Cuba vars namn är en förkortning av det indianska namnet Cubanácan. Vid denna tidpunkt befolkades ön av olika indianfolk. Spanjorernas erövring av ön inleddes 1511 då även de första städerna grundades.
Efter en kortvarig uppgångsperiod gick öns utveckling bakåt. Guldfyndigheterna tog snabbt slut, och indianerna decimerades av hänsynslös utsugning och av sjukdomar som infördes genom européerna. Andra erövringsmål lockade bort spanjorerna från ön. På 1500-talet kom det första svarta slavarna till ön och under andra hälften av 1800-talet ökade tillkomsten av slavar stort i syfte att rekrytera arbetskraft till odlingarna av sockerrör, tobak och kaffe. Havanna utvecklades till en viktig handelsstad och blev samlingspunkten för den spanska örlogs – och handelsflottan. Fram till 1850 hade cirka en halv miljon slavar tagits till Kuba för att arbeta. En ständig rädsla för eventuella slavuppror kom att prägla öns utveckling under de decennier då resten av det spanska Amerika frigjorde sig. Frihetssträvandena gjorde sig gällande också i Kuba under 1800-talets förra hälft, men majoriteten av överklassen var fortfarande lojal mot Spanien. På 1880-talet utmärkte sig skalden José Martí som frihetskämpe, och han bildade 1892 Kubas revolutionära parti (Partido Revolucionario Cubano). Han medverkade vid igångsättandet av ett nytt befrielsekrig 1895 men stupade i maj samma år. Kriget växte i omfattning, och Spanien sände över 200 000 soldater till ön. År 1898 blandade sig USA i striden och avgjorde kriget på några månader, dock utan att tillerkänna de kubanska frihetskämparna rätten att regera ön. Nya nordamerikanska interventioner, korruption och maktmissbruk kom att prägla öns politiska liv en lång tid framöver. En ung advokat, Fidel Castro, iscensatte 26 juli 1953 ett misslyckat angrepp mot Moncada-kasernen i Santiago de Cuba. Många unga revolutionärer miste livet, medan bl.a. Castro tillfångatogs. Han förvandlade rättegången mot sig till en rättegång mot Batistas regering, landsförvisades 1955 men återvände med lustjakten Granma till Kuba. i december 1956 med ett åttiotal kamrater, bl.a. Ernesto “Che” Guevara. Då inleddes det gerillakrig som, tillsammans med ett tilltagande folkligt missnöje, ledde till sittande presidentens Batistas fall i januari 1959. Castro tog makten och började beslutsamt förändra landet. En jordreform, nationaliseringar, stora lönehöjningar, sänkta hyror, betydande välståndssatsningar och summariska avrättningar av Batistas män präglade revolutionens första tid.
Den alltmer radikala profilen ledde till växande konfrontation med mäktiga kubanska och nordamerikanska intressen men också med liberala anhängare av revolutionen. Den nye presidenten Manuel Urrutia avgick i protest i mitten av 1959, och hela makten koncentrerades hos Castros militanta falang. Många kubaner lämnade landet, och USA bestämde sig för att bromsa den revolutionära utvecklingen, bl.a. genom importstopp på kubanskt socker i juni 1960. Efter en serie intermezzon avbröts de diplomatiska förbindelserna i början av 1961. En styrka bestående av USA-stödda exilkubaner invaderade ön med katastrofalt resultat 17 april samma år. Konflikten nådde sin kulmen i oktober 1962 med USA:s kraftiga reaktion inför installeringen av sovjetiska avskjutningsramper för kärnvapenbärande missiler på ön.
År 1970 var en vändpunkt i det socialistiska Kubas historia. Castro satsade all sin prestige på att uppnå en rekordstor sockerskörd på 10 miljoner ton, men projektet misslyckades och ledde efter hand till att man anammade en sovjetliknande samhällsmodell. Man antog ett nytt planekonomiskt system, och Kuba inlemmades i den socialistiska ekonomiska gemenskapen (SEV). Efter Sovjetunionens sönderfall och utvecklingen i Östeuropa drabbades Kuba av en mycket svår ekonomisk kris, och den s.k. marknadssocialismen i Kuba kämpade 1992–93 för sin överlevnad. Den ekonomiska tillväxten har sedan dess åter börjat öka, men USA:s ihållande handelsblockad, som har kritiserats av såväl EU som FN:s generalförsamling, utgör ett av de största hindren för ekonomiska och politiska reformer.
2008-03-13 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=148447
Utbildning som politiskt redskap
I 50-talets Kuba under Fulgencio Batista gick endast c:a 50 % av barn och ungdomar i skolan, främst från den urbana befolkningen, vilket lämnade bönderna och människorna från de lägre klasserna utanför utbildningssystemet. Mer än en miljon människor, hälften av Kubas vuxna befolkning, kunde inte läsa eller skriva. I takt med revolutionens övertagande av allt större landområden på Kuba ansträngde sig Castros anhängare att lära de outbildade bönderna att läsa och skriva som en medveten revolutionär strategi. Man uppställde efter revolutionens genomförande 1959 två utbildningsrelaterade mål:
Det krävde ett nytt utbildningssystem som skulle kunna utbilda en befolkning med stor andel analfabeter. Kampen mot analfabetismen kombinerades med en utbildning som skulle verka i socialismens anda. Lärarna utbildades att lära ut kunskaper i enlighet med revolutionens syfte och mål; att skapa en befolkning som förstod och trodde på den nya sociala ordningen Castro höll på att bygga. Utbildningsväsendet användes alltså som ett redskap för att skapa enhet och ”rätt” medborgare.
(McGuire, Patrick and Karen Vocke. ”Cuba.” World Education Encyclopedia. Ed. Rebecca Marlow-Ferguson. Vol. 1. 2nd ed. Detroit: Gale, 2001. 297-304. Gale Virtual Reference Library. Gale. Malmo Hogskola Bibliotek. 13 Mar. 2008 http://go.galegroup.com/ps/start.do?p=GVRL&u=mahogsk)
Utbildning idag
Trots att Kubas form av socialism har ändrats under tidens gång kvarstår den allmänna utbildningen som väldigt högt prioriterat. Kuba är unikt inom Latin Amerika och bland andra utvecklingsländer att ha en läskunnighetsgrad på nästan 99 %. De har också en väldigt hög andel utbildade läkare, naturvetare och tekniker i förhållande till andra utvecklingsländer. Med anledning av bristande arbetstillfällen tvingas dock flera tusen kubanska läkare och tandläkare söka jobb utanför Kubas gränser, till exempel i Venezuela. Drygt 90 procent av alla barn i högstadie- och gymnasieåldrarna går numera i skolan. Ungefär 12 procent av kubanerna har universitetsutbildning. Totalt studerar närmare en tredjedel av befolkningen på hel- eller deltid. Utbildningsväsendet kan sägas prioritera ämnena teknik, jordbruk, medicin, ekonomi och pedagogik. De teoretiska studierna kombineras med yrkespraktik, ofta på landsbygden. Utbildningen är avgiftsfri på alla nivåer. För högre studier finns stipendier.
Utbildning av lärare är en stor prioritet på Kuba och lärarförberedande program hänger tätt samman med de politiska och kulturella förändringarna i samhället. Lärare utbildar sig i någon av de tretton olika universitet med pedagogisk inriktning som finns i landet. Intag till lärarutbildningen baseras på provresultat och analyser av individens fallenhet för yrket och hennes mellanmänskliga kvaliteter relaterat till läraryrket. Utbildningen varar i fem år. Under de två första åren av utbildningen fokuseras det på generella studier med inriktning mot politiska och kulturella ämnen. Under det tredje året introduceras psykologi medan det under det fjärde och femte året fokuseras på praktik under vägledning av erfarna lärare. Lärarnas prestationer utvärderas av universitetens administratörer och dess jämlikar men de jämförs även med vissa kriterier för läraryrket som finns i den nationella utbildningskvaliténs regleringar. Lärare uppmanas ofta att efter sin utbildning studera vidare för att nå professorsnivå. På Kuba tjänar professorer lika mycket som läkare och ingenjörer.
Som vi ser i nedanstående diagram står sig Kuba starkt i jämförelse med Sverige i utbildningsfrågor:
| Antal elever per lärare 2004 |
Läs- och skrivkunnighet (%) 2002 |
Utbildningskostnadernas andel av BNP (%) 2005 |
|
| Europa | |||
| Sverige | 11 |
i det närmaste 100 procent |
7,5 |
| Nord/Sydamerika | |||
| Kuba | 10 |
i det närmaste 100 procent |
9,8 |
(McGuire, Patrick and Karen Vocke. ”Cuba.” World Education Encyclopedia. Ed. Rebecca Marlow-Ferguson. Vol. 1. 2nd ed. Detroit: Gale, 2001. 297-304. Gale Virtual Reference Library. Gale. Malmo Hogskola Bibliotek. 13 Mar. 2008 http://go.galegroup.com/ps/start.do?p=GVRL&u=mahogsk)
(http://www.landguiden.se)
Escuela el critico/Granskning
Utbildningssystemet ter sig vara mycket intressant. Då det föreligger ett delat läger om hur den verkliga sanningen om hur utbildningssystem ser ut på Kuba och vilken verkan den egentligen har.
När det gäller utbildningssystemet på Kuba så har det framkommit mycket positiva saker om dess utbildning. Den kubanska regimen har enligt många lyckats med just utbildningssystemet.
Det har då i sin tur skett under Fidel Castro storhetstid, framgången skulle ses som Fidels.
Utbildningen är gratis och utbildningen skall enligt regeringen främja den nya generationens patriotiska utveckling och den kommunistiska fostran.
FN statistik från år 2000 visar att av socialistblockets 28 länder rankar Kubas 96,6% vuxen- litterata på fjärde sämsta plats endast bättre än Vietnam, Albanien och Kina – alla övriga länder som t ex det fattiga Armenien med en långt lägre bruttonationalprodukt än Kuba uppnår bättre resultat. Då ska man också vara medveten om att Kuba var ett favoriserat land vad gäller Sovjetiskt bistånd. Under perioden 1960-1990 erhöll Kuba ca 65 miljarder USD.
Den ekonomiska krisen som Kuba genomgår efter Sovjets fall och upphörandet av stöd därifrån, avspeglar sig i statistiken kring utbildningen. Real-utgifterna för utbildning sjönk med 38% under perioden 1989-97 och inskrivning i sekundärskolan sjönk från 90% till 82% och till universitet mellan 1990-95/96 från 83% till 37%.
Fidel Castro’ s attack på militärförläggningen Moncada är känd och kanske också att denna omvandlades till grundskola. Men vad som är mindre känt är att Kuba i dag är en enda stor militärförläggning och att landet har tusentals fängelser som varje dag fylls med oppositionella. Kring dessa system finns givetvis också särskilda utbildningar.
Den kubanska regeringen brukar skryta inte bara med sina generella framgångar inom utbildningen utan också med att utbildningen är gratis.Det var den också i de allmänna skolorna på 50-talet, men för Fidel Castros revolution betalar alla elever in naturam. Från primärskolan till universitetet och sedan livet ut. På primärskolenivå känner sig eleverna tvingade att ansluta sig till pionjärerna för att inte behandlas illa i skolsystemet och för att inte heller föräldrarna ska råka illa ut i samhället. Som pionjärer tvingas de till parti-indoktrinering och till att bli propagandister och informatörer för systemet och regimen. I sekundär- och föruniversitetsskolan och på universitetsnivå känner eleverna sig tvungna att ansluta sig till ungkommunisterna för att möjliggöra vidare utbildnings- och yrkeskarriär. Alla elever över primärskolenivå känner sig tvingade att gå ut i s k ”volontärarbete” som är rent tvångsarbete 1-3 månader per år. Eleverna utnyttjas för tungt och hårt jordbruksarbete, från 13 års ålder med minimala matransoner och med vistelse långt ifrån sina familjer.
Efter universitets- eller yrkesutbildningsexamen måste studenterna arbeta minst 2 år i tjänst som anvisas av staten, oftast på landsbygden. Efter universitetet får de examinerade statlig tjänst – men inte med mer än 10-15 dollar per månad, vilket är långt under FNs miniminivå för överlevnad (som är 1 dollar om dagen). Problemet är att den lönen består sig i stort sett hela livet – vilket innebär att en kuban betalar livet ut för sin utbildning, som Fidel Castro påstår vara gratis. På senare år har kubanerna insett att universitetsutbildning inte lönar sig och att det är bättre att vara chaufför eller prostituerad .
1957 fanns fem allmänna universitet och två privata. 1955/56 var antalet universitetselever
24 273 (eller 38 per 10 000 invånare) och 1970/71 35 137 (41 per 10 000). Den ekonomiska krisen på 1990-talet har också drabbat undervisningssektorn. Antalet elever, som ökade rekordartat på 1970- och 80-talen, har drastiskt sjunkit under 1990-talet. Det gäller framför allt universitetsundervisningen, där antalet studenter (103 000 elever 1998/99) mer än halverats sedan 1990/91.
Granskar man statistiken för en av revolutionens främsta flaggskepp, utbildningen, finner man att framgångarna på Kuba inte är så sensationella.
På mitten av 50-talet fannst det 8 435 primärskolor 1956/57, de flesta fanns på landsbygden. Efter revolutionen och 22 år, 1989/90 hade antalet ökat med endast 1000 primärskolor till
9 417. Antalet skolor i städerna minskade under denna tid med 371, därför att stadsbarn uppmuntrades att studera på landsbygden i revolutionens namn. Det totala antalet inskrivna i primärskolan ökade under samma period från 665 208 till 885 576 (samtidigt som givetvis befolkningen också ökade), men det märkliga är enligt Kubas egen årsstatistik , att antalet inskrivna per 10 000 invånare har sjunkit från 1032 1955/56 till 841,6 1989-90.
Ser man till skillnad till Den snälla goda grannen USA så kan man bara konstatera att Usa inte lever upp till propaganda politik. Då det framkommer en sanning om de 37 miljoner fattiga USA medborgare är förvägrade den mänskliga rätten att studera. På Kuba så studeras det flitigt.
På Kuba är utbildningen gratis. Även för dem som är handikappade, bor och lever avlägset. På landsbygden eller i bergen finns också utbildningen garanterad trots att den kostar staten mycket mer än skolorna i städerna. Men till och med där finns de nya pedagogiska verktygen som alla lärare och skolor i dag förfogar över; video, teve och en dator.
På landsbygden arbetar 6.670 låg- och mellanstadieskolor för alla skolbarn upp till tolv års ålder. I de avlägsna delarna av Kuba studerar 1-5 barn på 1.178 småskolor vilket i Honduras eller övriga Latinamerika skulle betecknas som ekonomiskt vansinne, i synnerhet eftersom även på dessa mikroinstitutioner av mänskligt kapital återfinns teven, videon och datorn. Och där det inte ens finns elström garanteras denna av en solpanel.
Till skillnad mot situationen på landsbygden i andra länder, där större delen av analfabeterna finns, redovisar Kuba en hundraprocentig behovstäckning.
http://www.bolivar.se/sidor/dick_kuba_utbildning_utan_undantag.html
http://www.cubademocraciayvida.org/web/article.asp?artID=1801
